min fuchsia, mitt allt

då var det äntligen över.
så otroligt många som ville komma
och ta farväl av morfar.
det var så himla vackert,
med alla blommor.
och vi hade hans favoritblommor
fuchsia, med oss och la på kistan.

jag höll på att svimma ett par gånger
och benen vek sig, och det kändes
som gelé under mina fötter.
speciellt när jag skulle läsa upp mitt brev.
så prästen fick göra det
och jag stod bredvid och storgrät.
min morbror sjöng också, och det
var mycket bra. han har så stark röst.

efteråt kom alla fram och kramade mig
och sa att mitt brev var så fint,
och att vart enda ord gick rakt in i hjärtat
på dem.
jag började såklart gråta när de berömde mig,
men vad hade man väntat sig av mig?
haha.
till och med gubben från fonus sa att
det var de finaste orden han nånsin hört.
jag visste inte vad jag skulle säga,
men jag visste i alla fall att vart enda ord i brevet
var sant och att det var precis så det hade varit.
det var till och med några som ville ha en kopia
på det, och självklart får dem det.

nu är brevet i kistan, så han kan läsa det när han vill.
<3