07 mars 2009

ett långt jävligt inlägg som det blir fortsättning på

jag är uppe sent sent, som den uggla jag är.
blir alltid så, men jag antar att det här är tiden
jag skulle varit hemma fall jag varit ute på galaj också.
lika bra att inte bryta mönstret.

kom att tänka på hur nära studenten är nu.
det är med blandade känslor som jag längtar
och även fasar den här dagen.
jag blir utkastad från tryggheten, skolan,
dit jag alltid har tillhört, alltid haft nån som sagt åt
mig vad jag ska kunna, och vad jag ska göra
för att uppnå nästa nivå.

jag minns när jag var i treårsåldern, sov för det
mesta mellan mamma och pappa. nils sov på pappas utkant.
vi hade en tendens att alltid gå in och sova hos dem
exakt samtidigt. varför och hur det blev så vet jag inte.
varje morgon tränade vi höger och vänster när vi vaknade.
jag är fortfarande jävligt osäker på vilket som är vilket.
det är bara till att fråga nathalie om den saken.
när jag blev lite äldre ca 5 år, fortfarande på morgonen,
satt vi vid frukostbordet och pappa läste tidningen.
jag satt mittemot och läste tidningen från det hållet.
pappa tyckte det var lite roligt att jag läste mycket
bättre när tidningen var upp och ner.
så är det fortfarande. men det ser uppenbart
konstigt ut om man skulle sitta och läsa metro
upp och ner på exempelvis bussen.

tänk vad man utvecklades av dagis ändå.
tror inte att dagmammorna kunde ge samma effekt
som dagis gjorde. dagis var ändå dagis.
en helig plats, där man dock blev lämnad av
dem man såg upp till mest, m & p hela ens värld.
många av mina vänner grät i minst en timme
efter att deras föräldrar lämnat dem på morgonen.
jag var lycklig. friheten att kunna göra exakt
vad man ville; leka i dockvrån, bygga kojor i kuddhörnan,
bygga lego och järnvägar över hela rummet, cykla runt
dagiset med alla bilarna.
livet var underbart okomplicerat.
jag fick även min första kärleksupplevelse på dagis,
kan väl ha varit 4 år. marita hjälpte mig att skriva
ett kärleksbrev till honom. även om han totaldissade mig
så var jag fanimig lika glad för det.
studmattan var också en mötesplats för båda avdelningarna,
nyckelpigan & myran.
det var liksom där i mitten som man knöt sina kontakter
på andra avdelningen. kom särkskilt mycket överrens med
johanna och alexander.
på min avdelning umgicks jag mest med carl och kristoffer.
lego och sånt shit.
dessutom var vi även praktiskt taget tvingade att ligga ner på
blåa frottéklädda madrasser, för att sova middag.
varje dag. jag hatade att vi var tvungna. minns inte en enda gång
då jag lyckades sova. låg och tänkte och kände på frottétyget tills
det brändes i mina fringrar.
jo, jag minns en gång. jag hade blivit biten av nån insekt, och
låg helt paralyserad. kunde inte röra mig på hela dagen.
och jag hade så ont. det var som om insekten var så giftig
att jag blev förlamad. minns det ganska luddigt
eftersom jag blev svimfärdig och yr.
därefter blev jag rädd att gå till dagis.

som tur var började jag skolan nånstans där efter.
elsie. min första skoldag. jag minns bara henne från den dagen.
den läraren med mest humor av alla jag nånsin haft.
och oturligt nog var det i början av min skolgång.
hon kallade mig för "den döende svanen",
eftersom jag dansade balett och skulle uppträda
i svansjön.
tur som jag hade, hamnade jag i klass f-1-2-j
tillsammans med emelie och johanna.
i vår klass gick även en väldigt speciell unge,
vid namn jonatan. han hade fosterföräldrar,
och var allmänt störig och jobbig.
av nån konstig anledning började jag och johanna
umgås med honom på rasterna, och blev
vänner med honom. han hade ett häftigt humör,
men vi var inte rädda för honom.
en dag blev det i alla fall slut på vår vänskap.
han släppte en sten stor som en tennisboll
rakt på min hjässa.
jag fick aldrig reda på varför han gjorde så,
eftersom han flyttade ungefär då.
ibland kan jag tänka på honom och undrar
var han är, hur han ser ut, hur han mår
och hur det har gått för honom.
om jag skulle tippa, så är han pundare,
skolkar jävligt mycket, eller hoppat av skolan.
något sånt. en typisk sådan.


trevligt för er om ni lyckats ta er ner hit.
orkar dessvärre inte skriva mer nu.
fortsätter i ett annat inlägg,
mest för min egen skull.
för att minnas länge.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hoppas på en fortsättning snarast!!!

Anonym sa...

Jag har också tänkt på Jonatan! puss. JoJan.