forever my friend

jag har så fina vänner att jag kan gråta.
ibland vill jag bara skrika ut min totala kärlek
till er alla. men det känns överdrivet.
så här får man egentligen inte skriva,
men jag är så glad att jag inte blev den
där lilla gråa musen som ingen ser.
visst jag är liten, men jag syns och hörs.
det har jag fått klart för mig redan i lågstadiet.
tänk om jag hade varit blyg och rädd.
inte vågat gå fram till den där människan i kassan
och ens betala något jag ville köpa.
oj, oj vad deprimerad jag hade varit.

jag minns inte min allra första vän
men jag minns, dagen då jag och johanna
blev vänner på riktigt.
vi har ju iofs ungefär känt varann sen dagen
vi föddes.
det var våran födelsedag när vi fyllde 4 år,
och skulle bjuda på kakor på dagis
till varandras avdelningar.
vi träffades i mitten och där startade allt.
minns inte riktigt hur det blev,
men sedan dess har vi varit vänner
och gått i samma klass från f-1-2-J till 9E.

emelie och jag firar 12 år i år, nu i dagarna.
det är fint.
vi träffades på hanadan 1996, vid hopptornet.
jag gick fram till henne och frågade om hon ville leka.
och så gjorde vi det.
sen hamnade vi i samma klass i skolan och blev bästisar
från tredje klass till ungefär sjätte klass.
efter det blev jag och marlene och johanna bästa vänner.
oj, vad man bytte bästa vänner hela tiden.
i högstadiet lärde jag känna linnéa, och vi höll ihop
från sjuan till nian. hon är den roligaste jag känner.
och därefter träffade jag nathalie..
nu
ja nu vet jag inte om jag har någon bästa vän.
men det gör inget. har man en bästa vän
så känner man sig tvingad att alltid vara med den.

de jag kan räkna till mina rikigt bra vänner är
johanna, emelie och martina.
kim också för den delen. victor med.
sen har vi ju per, jag vet inte när han
kom in i mitt liv. men tacksam är jag.
sen är klassen mina bästa vänner.

åh, vad jag är happy!